Om ord

Jag tycker ord är fascinerande. Bara ett ensamt ord betyder sällan särskilt mycket. Om vi till exempel tar ordet att i all sin enkelhet så betyder det ju nästan ingenting. Men ordet kärlek väcker så många känslor och får oss att associera vidare i all oändlighet. Men oftast får ju ord betydelse först när man placerar dem efter varandra.

Jag tycker jag har mycket lättare att formulera mig i skrift än i tal. När jag ska prata tänker jag ibland för fort och hinner inte få ur mig allt i samma takt; jag sluddrar och hoppar över ord. Men när man skriver slipper man sådant. Man kan flytta om, lägga till, ta bort, formulera om och ta bort helt.

Jag har alltid tyckt om att skriva. Så fort jag lärde mig några ord så började jag skriva små berättelser. Några meningar långa, ("Det var en gång en delfinunge. Hon tappade bort sin delfinmamma. Delfinungen var lessen. Sen hittade hon delfinmamman. Dom blev galda." Sen gjorde jag x antal likadana med andra djur), men kvaliteten har förhoppningsvis höjts en aningen sedan dess. Det var förmodligen därför jag på gymansiet gick ett program som hette Text och Media. Vi skrev en hel massa. Noveller, dikter, nyhetsartiklar, krönikor, reportage litteraturanalyser, historiska texter mm mm.

Men trots att vi skrev så mycket och visste att jag kunde så fick jag alltid en liten klump av oro i magen inför en ny uppgift. Skulle jag klara det? Vad skulle jag skriva om? Skulle jag få ihop allt? (Sen hade jag självklart väldigt höga ambitioner, inget annat än MVG dög för mig när jag skulle skriva något)

En gång sa en underlig och alldeles fantastisk lärare till mig att jag hade ett flyt i mina texter. Jag hade en rytm och allt flöt på. Jag förstår vad han menar och ibland kan jag känna att jag har den där rytmen, men emellanåt är den svår att hitta. Jag tror det handlar mycket om att variera långa och korta meningar. Lite såhär. Men lika mycket handlar det om stavelser och magkänslan. När man läser texten känner man ibland att det saknas något eller om det är något som är överflödigt. Dock är ett ord jag brukar stoppa in i en mening utan att det tillför något språkligt, de bara behövs en extra stavelse för att det ska flyta på bättre. Men man ska dock akta sig för att lägga till för mycket; skala bort! Ibland kan en mening kännas helt perfekt. Men när man läser den i sitt sammanhang, med hela stycket så blir det fel. Då får man ändra lite. Kanske byta plats på två meningar, ta bort något eller ändra första ordet i meningen.

Efter att i tre år ha formligen sprutat ut texter av alla de slag så var det väldigt skönt att ta studenten och slippa det ett tag. Nu går jag en ubildning som innebär ytterst lite av den varan. Då är det ändå lite kul att ha en blogg som jag kan skriva i. När jag vill. Hur jag vill. Och om vad jag vill. Utan några som helst riktlinjer.

Jag vet inte varför jag skrev det här inlägget. Kanske bara för att jag tycker om ord. Hejdå!

PS. Och ja, det var Leif som sa det ;) Leif!