Jag är en ung kvinna i 20-årsåldern. Självklart har jag
komplex. Det är väl – tyvärr - nästan som en naturlag i det samhälle jag lever
i. Men om jag ska vara ärlig så är jag i det stora hela rätt bra vän med min
kropp. Dels har det nog att göra med att jag helt enkelt har blivit äldre och
insett vad som faktiskt är viktigt och mindre viktigt här i livet. Dels har jag
nog mycket att tacka min utbildning för. Jag har ju trots allt sett hela min
dåvarande klass i underkläder och de har sett mig i underkläder. Vi har tittat
på varandra, klämt och känt, testat och undersökt. Fungerar allt som det ska? Finns
några sidoskillnader och assymmetrier? Är något onormalt? Men alltid utan att
värdera någon kropps yttre. Jaha, din mage veckar sig när du böjer dig framåt, men
det jag undrar är ju om du får ont i ryggen när du gör det?
Min utbildning har fått mig att inse kroppens fantastiska
komplexitet. Det händer oändligt mycket saker i din kropp exakt i detta nu utan
att du ens behöver tänka på det! Allt är så fantastiskt snillrikt uttänkt och
planerat. Kroppen består av så otroligt många olika delar och system – och allt
hänger ändå ihop! Hjärtat pumpar syrerikt blod ut i artärerna och ut i cellerna,
muskler kontraherar när jag skriver det här, signalsubstanser skickar
nervimpulser kors och tvärs genom kroppen, njurarna renar blodet hela tiden,
ljuset bryts genom hornhinnan på ögat och skickar det till syncentrat i bakloben där det tolkas.
Listan tar aldrig slut. Och ju mer jag lär mig, desto häftigare tycker jag
kroppen är.
Allt detta har gett mig en oerhörd respekt för kroppen. För
allt som den gör. För allt som den får mig att klara av. För att den fungerar. Det får mig att inse hur respektlöst det är
mot min kropp att bara bry mig om dess yttre. När kroppen är så mycket mer än hud, hår och
ansikte.
Ja, jag önskar ibland
att jag bara helt plötsligt kunde tappa fem kilo. Ja, jag önskar ibland att jag
fick en platt mage. Ja, jag önskar ibland att jag kunde få lite smalare lår.
Men dessa tankar kommer faktiskt alltmer sällan. Så länge jag mår bra, är frisk
och kan träna regelbundet, mår bra i själen och känner mig stark så är jag i
fas och vän med min kropp. Jag och min kropp kan jobba, dansa, springa, svettas
igenom spinningpass och samtidigt rysa av välbehag, skratta och gråta och ta
mig genom upp- och nergångar.
Med respekten för min kropp så följer givetvis ett ansvar
för att ta hand om den. För allt kommer inte att fungera som det ska hela livet
om man inte tar hand om sin kropp – så är det, och det tror jag att de flesta
vet. Men i och med min utbildning så har jag nog faktiskt börjat leva mer
hälsosamt. Helt omedvetet tror jag. Och ja, jag har gått ner en del i vikt de
senaste åren. Och ja, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte trivs mer med mig
själv nu. Men helt ärligt så är det inte bara för att jag gillar det jag ser i
spegeln mer – jag trivs bättre med mig själv därför att jag orkar mer, mår
bättre i kroppen och inte har det där jobbiga sötsuget länge. Jag är mer i fas
med mig själv helt enkelt. Jag mår bättre på insidan och det skiner igenom på
utsidan.
Min utbildning, alla människor jag träffat på olika praktikplatser
och för att inte tala om människorna på mitt extrajobb har fått mig att inse
kroppens värde. Jag har sett så många människor med grava
funktionsnedsättningar, människor med kroniska sjukdomar och människor med svåra
smärtor. Och då fylls jag av en sådan tacksamhet över att min egen kropp
faktiskt fungerar (sen är det ju faktiskt så att man kan ha en god hälsa trots
sjukdom och funktionsnedsättningar, men det kan vi ta en annan gång).
Jag tror att många
människor omvärderar sig själva och sina kroppar när något inte längre fungerar
som det ska. Om jag plötsligt drabbas av en sjukdom, vad gör det då att jag har
celluliter? Om jag börjar få ont någonstans, vad spelar det då dubbelhakan för
roll? Det enda jag vill är ju att bli frisk eller smärtfri. Först när något med
kroppen inte fungerar optimalt så släpper vi det yttre för ett ögonblick. Det
kan nog vara ganska lärorikt tror jag (men självklart önskar jag inte att någon
ska bli sjuk eller drabbas av ohälsa på något sätt).
Förra veckan såg jag en människa dö på jobbet. Det var
första gången jag var med om något sådant. Jag var där när hen bokstavligen tog
sitt sista andetag och sedan inte andades mer. Färgen försvann från ansiktet
och allt som var kvar var en kropp, ett skal. En gammal kropp som inte orkade
mer, som hade gjort sitt.
För trots allt så är ju en kropp bara en kropp. När jag såg den
människan dö förra veckan, så tänkte jag så, att det är bara ett skal. För det
vi egentligen är – det är ju så
mycket mer. Hens kropp var kvar, men hen var inte där, inte närvarande.
Kanske låter det motsägelsefullt det jag säger. Men jag
tänker såhär: det bästa vi kan göra för att leva länge och väl är att
respektera våra kroppar och ta hand om den. Och så länge den fungerar som den
ska så spelar det yttre inte så stor roll. Sen ska vi ju såklart inte glömma
bort att ta hand om själen. För utan den är vi bara ett skal.
Ta hand om er.
