Niceville

Herregud.

En klasskompis drog med mig på bio ikväll. Bara sådär, jag visste knappt vad vi skulle se.

Niceville.

Den är baserad på boken med samma namn och utspelar sig i Missisippi på 60-talet. Handlar om mörkhyade kvinnor som jobbar som hembiträden hos vita familjer. Hur de uppfostrade de vita kvinnornas barn med en sådan kärlek som barnens riktiga mammor aldrig kom i närheten av. Hur de blev tilltalade, hur familjerna kunde prata om dem fastän de visste att de fanns i samma rum. Att de inte fick använda familjens toaletter. Hur de fick höra att de var smutsiga, och bar på sjukdomar (men ändå skulle laga deras mat..?). Att familjerna lät bygga utedass åt dessa kvinnor. Hur de slavade för löner under minimigränsen. Att de ständigt fick veta att de inte var något värda.

En ung vit kvinna som just fått jobb på en lokaltidning bestämmde sig för att intervjua dessa kvinnor som jobbar för de vita familjerna, för att få deras syn. Självklart var det svårt att få någon att ställa upp, de riskerade inte bara sina jobb, sitt rykte och sin familj. De riskerade sina liv. De var så starka. De ställde upp för varandra. De kämpade.

Och det är klart att jag vet att det har varit såhär. För inte alls länge sedan. Och det är klart jag förstår att det fortfarande är såhär. Kanske inte på samma sätt, men i andra former. Och jag skäms. Jag skäms över hur vi alla kan låta det ske. Jag skäms över hur människor handlar under grupptryck. Jag skäms och kan för mitt liv inte förstå hur någon kan tycka att en människa är mindre värd för att den har en annan hudfärg. Jag kan för mitt liv inte förstå hur man kan nedvärdera en människa på det sättet. Hur man klarar av det.

Och som jag bölade. På slutet fick jag sätta handen för munnen för att inte överrösta filmen.

Snälla, gå och se den.