Om kroppen

Jag är en ung kvinna i 20-årsåldern. Självklart har jag komplex. Det är väl – tyvärr - nästan som en naturlag i det samhälle jag lever i. Men om jag ska vara ärlig så är jag i det stora hela rätt bra vän med min kropp. Dels har det nog att göra med att jag helt enkelt har blivit äldre och insett vad som faktiskt är viktigt och mindre viktigt här i livet. Dels har jag nog mycket att tacka min utbildning för. Jag har ju trots allt sett hela min dåvarande klass i underkläder och de har sett mig i underkläder. Vi har tittat på varandra, klämt och känt, testat och undersökt. Fungerar allt som det ska? Finns några sidoskillnader och assymmetrier? Är något onormalt? Men alltid utan att värdera någon kropps yttre. Jaha, din mage veckar sig när du böjer dig framåt, men det jag undrar är ju om du får ont i ryggen när du gör det?

 

Min utbildning har fått mig att inse kroppens fantastiska komplexitet. Det händer oändligt mycket saker i din kropp exakt i detta nu utan att du ens behöver tänka på det! Allt är så fantastiskt snillrikt uttänkt och planerat. Kroppen består av så otroligt många olika delar och system – och allt hänger ändå ihop! Hjärtat pumpar syrerikt blod ut i artärerna och ut i cellerna, muskler kontraherar när jag skriver det här, signalsubstanser skickar nervimpulser kors och tvärs genom kroppen, njurarna renar blodet hela tiden, ljuset bryts genom hornhinnan på ögat och skickar det till syncentrat i bakloben där det tolkas. Listan tar aldrig slut. Och ju mer jag lär mig, desto häftigare tycker jag kroppen är.

Allt detta har gett mig en oerhörd respekt för kroppen. För allt som den gör. För allt som den får mig att klara av. För att den fungerar. Det får mig att inse hur respektlöst det är mot min kropp att bara bry mig om dess yttre.  När kroppen är så mycket mer än hud, hår och ansikte.

 Ja, jag önskar ibland att jag bara helt plötsligt kunde tappa fem kilo. Ja, jag önskar ibland att jag fick en platt mage. Ja, jag önskar ibland att jag kunde få lite smalare lår. Men dessa tankar kommer faktiskt alltmer sällan. Så länge jag mår bra, är frisk och kan träna regelbundet, mår bra i själen och känner mig stark så är jag i fas och vän med min kropp. Jag och min kropp kan jobba, dansa, springa, svettas igenom spinningpass och samtidigt rysa av välbehag, skratta och gråta och ta mig genom upp- och nergångar.

Med respekten för min kropp så följer givetvis ett ansvar för att ta hand om den. För allt kommer inte att fungera som det ska hela livet om man inte tar hand om sin kropp – så är det, och det tror jag att de flesta vet. Men i och med min utbildning så har jag nog faktiskt börjat leva mer hälsosamt. Helt omedvetet tror jag. Och ja, jag har gått ner en del i vikt de senaste åren. Och ja, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte trivs mer med mig själv nu. Men helt ärligt så är det inte bara för att jag gillar det jag ser i spegeln mer – jag trivs bättre med mig själv därför att jag orkar mer, mår bättre i kroppen och inte har det där jobbiga sötsuget länge. Jag är mer i fas med mig själv helt enkelt. Jag mår bättre på insidan och det skiner igenom på utsidan.

 

Min utbildning, alla människor jag träffat på olika praktikplatser och för att inte tala om människorna på mitt extrajobb har fått mig att inse kroppens värde. Jag har sett så många människor med grava funktionsnedsättningar, människor med kroniska sjukdomar och människor med svåra smärtor. Och då fylls jag av en sådan tacksamhet över att min egen kropp faktiskt fungerar (sen är det ju faktiskt så att man kan ha en god hälsa trots sjukdom och funktionsnedsättningar, men det kan vi ta en annan gång).

 Jag tror att många människor omvärderar sig själva och sina kroppar när något inte längre fungerar som det ska. Om jag plötsligt drabbas av en sjukdom, vad gör det då att jag har celluliter? Om jag börjar få ont någonstans, vad spelar det då dubbelhakan för roll? Det enda jag vill är ju att bli frisk eller smärtfri. Först när något med kroppen inte fungerar optimalt så släpper vi det yttre för ett ögonblick. Det kan nog vara ganska lärorikt tror jag (men självklart önskar jag inte att någon ska bli sjuk eller drabbas av ohälsa på något sätt).

Förra veckan såg jag en människa dö på jobbet. Det var första gången jag var med om något sådant. Jag var där när hen bokstavligen tog sitt sista andetag och sedan inte andades mer. Färgen försvann från ansiktet och allt som var kvar var en kropp, ett skal. En gammal kropp som inte orkade mer, som hade gjort sitt.

För trots allt så är ju en kropp bara en kropp. När jag såg den människan dö förra veckan, så tänkte jag så, att det är bara ett skal. För det vi egentligen är – det är ju så mycket mer. Hens kropp var kvar, men hen var inte där, inte närvarande.

Kanske låter det motsägelsefullt det jag säger. Men jag tänker såhär: det bästa vi kan göra för att leva länge och väl är att respektera våra kroppar och ta hand om den. Och så länge den fungerar som den ska så spelar det yttre inte så stor roll. Sen ska vi ju såklart inte glömma bort att ta hand om själen. För utan den är vi bara ett skal.

Ta hand om er.