Finkulturellt och magisk frakturläkning

Tidigare i höst var jag på musikal och i fredags var jag på teater. Jösses, jag har minsann gått och blivit finkulturell! Jomenvisst, jag har ju ökat mitt kulturella intag med ca 100 % från terminen innan skulle jag tro. I fredags såg jag Fanny & Alexander. Har inte sett filmen, så jag visste knappt vad det skulle handla om. Första akten tyckte jag var lite seg, handlingen kom liksom inte framåt och inledningen var rätt rörig. Men sen! De lyckades verkligen fånga känslan. Jag satt och hade ont i magen av oro och medlidande. För att inte tala om spökena! APLÄSKIGA! Med The Grudge-hår framför ansiktena och med väsande röster. Hade jag stött på dem i en enslig gränd hade jag nog tuppat av av akut hjärtstillestånd. Anyway, kan rekommendera.

Idag har jag sett cirka sjuttontusen röntgenbilder på frakturer framförallt hos barn och hur de har reponerats och lagats med diverse skruvar, märgspikar och externa fixationer. Vad jag som sjukgymnast har för nytta av detta vet jag inte. Jag ska tack och lov varken operera eller tyda röntgenplåtar. Något som man kanske inte tror (det gjorde iaf inte jag innan min utbildning) är att många frakturer gör man inget åt. En fraktur i överarmen (humerus) behandlas nästan alltid konservativt, dvs utan någon reponering eller operation eller gips. Man har såklart förjäffla ont ganska länge men kroppen läker det själv. Hos barn kan man tolerera rätt stora felställningar. Tänk er att att överarmsbenet har gått av och ligger omlott och gör armen ca 1 cm kortare. Det gör man inget åt. Barns skelett är helt magiskt! Efter ett par år kommer kroppen ha fixat det och det kommer se helt normalt ut på röntgen. Rätt coolt ändå. Tack och lov är jag rätt hel. Börjar dock bli rätt säker på att jag har sekundärt subacromiellt impingement i min högra axel. Mindre kul. Jag lever inte som jag lär med andra ord. Fail.

Godnatt.