Självömkan.

Jag är väldigt sällan sjuk eller skadad. Någon förkylning per termin, men jag kommer knappt ihåg sist jag hade feber. Men sedan terminens start, dvs 2,5 veckor sedan har jag hunnit med att:

- ådra mig en sårinfektion på foten (ovanför stortåns mest proximala led), vilket gjorde himlans ont och resulterade i pencillin i en vecka.

- allmänt ont i thorakalryggen efter att ha börjat träna ordentligt igen, samt ont i ländryggen efter för mycket plugg-stillasittande.

- hyvlat mig i tummen, aj. Så går det när man försover sig och är stressad.

- dra på mig äckliga stockholmsbaciller som i måndags resulterade i en väldigt ond hals (ja, jag sov till och med med bafucin i munnen), men ganska snabbt vandrade bacillerna högre upp och bosatte sig i näsan för att producera massiva mängder snor. Tidigare idag tänkte jag att jag kanske skulle orka att gå på fuego ikväll iaf, men just nu känns huvudet tjockt och tungt (är det de som kallas huvudvärk?!) och jag har typ vallningar (feber?!).

Självömkan. Som sagt, eftersom jag nästan aldrig är sjuk, så tycker jag så ofantligt synd om mig själv så fort jag bara blir lite förkyld. Vanlig skåpmat för andra kanske.

Och just det, bilden har ju absolut inget med inlägget att göra. Längtar bara tillbaka till juli. Gå i gräs med flipflops. Vädret här i Uppsala suger just nu. Jag tror vädret är schizifrent, ena stunden är det sol, nästa regnar det, sen sol igen... Och jag lyckas alltid pricka in regnet när jag ska cykla till eller från BMC. Och då snackar vi inget litet fjuttigt duggregn, nej vi snackar blöta underkläder. Åh, HATA regn!

Nog negativt för idag. Jag har iaf börjat sticka en halsduk. Vi hade syjunt igår. Behövs lite kreativa pauser mellan allt plugg.

Hejdå.