Det här inlägget har jag försökt publicera flera gånger, men internet har börjat kruppa varje gång. Så nu håller jag tummarna.
Det finns inget mer patetiskt än personer med små bloggar (dvs, som läses av den närmsta kompiskretsen, typ 5 personer) som ursäktar sig för att man inte uppdaterat på flera dagar, ja, eller veckor. Så jag tänker inte göra det heller. Varför skulle jag? Kan bara konstatera att sommaren kommit ivägen.
Men nu ska jag berätta att i slutet av juli (ja, det var ett tag sedan) var jag på Visfestivalen på Holmön! Det var första gången jag tog mig iväg på Visfestivalen. Jag, Johanna och Britt körde iväg till färjan. Vi missade båten alldeles precis och fick vänta två timmar (!) på nästa. Men vi deppade inte för det. Lite nerkylda blev vi dock, för det blåste så hiskeligt mycket. Om det blåste lite vid hamnen så var det INGET emot vad det blåste ute på vattnet. HUJEDAMIG! Jag var väl inte rädd att båten skulle välta omkull, för jag vet ju att den går året runt i alla väder. Men fy sjutton vad det gungade. Jag försökte hålla blicken på horisonten, men det gick inte hela tiden. Ena stunden hav, nästa himmel. Jag blev sjösjuk, kallsvettig och ville bara kliva av.
Men med fast mark under fötterna mådde jag genast bättre. Vi värmde oss i solen, åt medhav middag och strosade runt på ön och tittade på röda stugor och det var sådär idylliskt och alldeles perfekt.
Så blev det kväll och vi såg alla fem band som spelade. Bland annat ett band som hette Sten Sax Påse som spelade 70-talsprogg, två tjejer som tydligen hade spelat på Roskilde. Och. Sen. Det vi alla väntat på - Säkert! Hon är fanastisk. Hennes röst är liksom magisk, full av närvaro och jag lyssnar på varje ord hon säger.
Så vandrade vi alla mot färjan och fick vänta ungefär två timmar. Men det gjorde inte så mycket. Horisonten var rosa och ett gäng framför oss underhöll med att sjunga låtar konstant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar