Carried away

IIHHHHH!!

Resfeber! Imorgon åker vi söderut och jag är så pepp!

Men nu måste jag sova, för jag ska upp så tidigt imorgon så jag vet inte ens om solen kommer vara uppe då..

På återseende!

Filmtipset

Eftersom Sara är en klok person hade hon med sin dator med några filmer på när vi åkte tåg till Göteborg. På vägen dit såg vi Searching for Sugar Man, som ju har fått så himla fina recensioner. Och ja, den var bra, men jag missade slutet för jag somnade, hahaha. Så den var väl inte sådär jättefängslande uppenbarligen.

På väg hem såg vi Fantastic Mr Fox. Älskade den! Så himla rolig och detaljrik och finurlig. Vet inte mer hur jag ska förklara den, se den bara!

Hejdå.

Påskresan

På skärtorsdagen tog jag och Sara tåget till Göteborg för att hänga med Lovisa hela bästa påsken!

 

 

I Göteborg var det soligt, men lite kallt. Lovisa bor på en ö, så som riktiga öbor tog vi båten över till fastlandet. Kul!

 

Peppade. Vi strosade runt på stan och åt.

 

På kvällen hängde vi först på en pytteliten bar som hette Skål. Sen gick vi till Sjuans ölhall som, hör och häpna, bara hade öl. Jag frågade mina öldrickande partners in crime vilken öl som är blaskigast och beställde en Carlsberg, har jag för mig. Jag drack halva!

 

Dagen efter var det ju långfredag och vi upptäckte att det mesta hade stängt. Men en sak hittade vi som var öppet! Så vi vandrade dit. I det här huset kan jag bo, jatack.

Vi tittade på Gothia Tower. Det var höööögt.

 

 

Utanför Universum stod en stooooor dinosaurie som jag och alla barnen fotade, mäkta imponerade. Sara och Lovisa gick diskret vidare och låstades som att de inte kände mig.

Men vi skulle inte till Universum, nej, vi skulle hit - Världskulturmuseet! De hade en jättebra utställning med bilder från hela världen som vanliga människor tog den tolfte maj (tror jag) förra året. Jättehäftigt!

 



 

Lovisa posar bakom Poseidon.

Jag och Sara posar med magrutorna.

 



Vi fikade.

 

Sen gick vi hem och lagade mat. Sara hade ansvar över efterrätten som bland annat skulle innehålla hemmagjorda chokladmaränger! Alltså! HUR gott?!

 



Vi åt en massa mat och såg på Jonas Gardells show på svt. Bäst.

Efter att ha förfestdansat hos Lovisa gick vi ut på Yaki-Da och fortsatte dansa. Kul ställe!

 

Dagen efter åt vi pannkaksfrukost och målade fina påskägg! Lovisa utlyste poängtävling på fb och mitt ägg var det enda som fick poäng, hähähä. Antar att ni kan gissa vilket som var mitt?

 



 

Sen gick vi ut och besteg ett berg! (Ja, det heter ju Ramberget) Men först besteg Sara och Lovisa den här bänken.

 

Coola kidzen.

 

Utsikt! 

Vissa klättrade i klätterställning och bjöd på troschock vilket följdes av magknip och skrattgråt. 

 

Lovisa: "men alltså, jag kommer inte ner! Det är så halt!"

 

Tussilago!

 

Lovisa bestämde sig för att ge löständer en chans.

 

Vi åt godis på vattnet. 

 

Och denna bild får avsluta hela påskresan. Åh. Så himla rolig resa! Tack och bock Göteborg, vi kommer snart tillbaka!



Om att bry sig om det som betyder något

Något av det bästa man kan göra är att inte bry sig så värst mycket om obetydliga saker som ändå inte gör något för världen. Jag känner mer och mer att jag inte bryr mig om vad andra tycker och tänker om mig.

Och det är så himla skönt.

Jag klär mig för min egen skull.  Det betyder att jag klär mig i det som jag tycker om och känner mig bekväm i. Jag bryr mig mindre ifall det inte ”passar in” bland övriga. Och förövrigt bryr jag mig inte så värst mycket om vad jag har på mig till vardags. Jag funderar mest på vilken stickad tröja som är lagom tjock idag. Och om jag ska ha långkalsonger eller inte. Punkt. Och så skiter jag fullständigt i att andra kanske tycker jag är tråkig som har samma himla tröja för sjuttioelfte gången eller har samma himla klänning när vi ska ut och dansa. Så länge jag gillar det så är det inget problem. Jag är dessutom sämst på att komma ihåg vad andra har på sig för kläder (om det nu inte råkar vara något jag tycker är sjukt snyggt) – för att jag faktiskt inte bryr mig så mycket. Och då tänker jag att andra kanske inte heller bryr sig. Skönt.

Jag sminkar mig för mig egen skull. Det betyder att jag sminkar mig när jag vill och inte gör det när jag inte känner för det. Jag sminkar mig på det sätt jag tycker ser bra ut och skiter i vad andra tycker.

Jag beter mig som jag vill och skiter i vad andra tycker om mig så länge jag inte är otrevlig eller sårar någon. Vill jag lägga ut en snyggbild på mig på Instagram så gör jag det och skiter fullständigt i den eventuella möjligheten att vissa personer kanske tycker att det är ett barnsligt och narcissistiskt beteende. Det är min Instagram, jag lägger ut vilka bilder jag vill och vill man inte titta på mina bilder så behöver man inte göra det. Jag älskar att dansa och helst lite för mycket, lite för svettigt och lite för tacky men det är så jag gillar det och skiter fullständigt i vad andra tycker.

Jag bryr mig inte. Och om någon annan bryr sig – då skiter jag i det.

Det finns så många andra viktigare saker man kan bry sig om och engagera sig i. Som att våra politiker jämt och ständigt slänger ur sig helt absurda och rasistiska saker nuförtiden, att så fort man jobbar med människor så ska man inte få en skälig lön för det, att staten jagar papperslösa, att Nordkorea testskjuter kärnvapen, att psykisk ohälsa fullkomligt eskalerar i Sverige, att rökning bland unga flickor ökar, att män och kvinnor inte får lika mycket i lön för lika arbete och att 25 000 barn svälter ihjäl varje dag. Varje DAG.

DET kan man bry sig om.

Vuxenpoängen

Igår skrev jag på kontraktet för mitt livs första sjukgymnastjobb! Det känns så himla STORT. Så himla stort och vuxet. Det är ju det här jag har utbildat mig till. Alla tidigare jobb har ju mest varit för att få en inkomst, men inte särskilt roliga (telefonförsäljare, kontorsjobb, demensboende...). Men det här känns faktiskt riktigt roligt. Att jag dessutom får stanna i Uppsala lite till gör mig extra glad förstås. På riktigt så längtar jag tills juni då jag börjar!

Men först ska det hinna hända en massa andra roliga saker! Imorgon åker jag och Sara till Göteborg för att tillbringa påsken med Lovisa. Jag hoppas på finväder och massa roligheter. Sedan, om några veckor, åker jag och några fina vänner till Amsterdam! Jag har ingen aning om vad vi ska hitta på, men jag är övertygad om att det kommer bli toppen. Sedan är det ju valborg och sen är det nästan sommar!

Ibland går det upp och ibland går det ner. Nu är jag på väg upp. Kan ju ha lite att göra med att det faktiskt börjar kännas lite som vår; på mitt kvarter är det stora sjöar på gångvägarna, solen skiner mest hela tiden och man kan gå utan mössa på dagarna.

När jag ändå är på så bra humör så passar jag på att bjuppa på en låt som gått på repeat hos mig de senaste dagarna; Armistice med Phoenix.

Glad påsk på er!

Müslin

 

Jag har återupptagit något jag gjorde under typ hela gymnasietiden - nämligen att göra min egen müsli! Eftersom jag älskar att äta frukost (och gärna kan "äta frukost" till middag ibland) så nördar jag gärna ner mig i sånt här. Hursomhelst, det är jätteenkelt och blir supergott! Man kan såklart blanda ihop vad man vill, men jag tog det här:

5 dl havregryn
5 dl dinkelflingor
1 dl linfrö
1 dl solrosfrö
0,5 dl phylliumfrö
Naturella, hackade nötter efter behag, ju mer desto bättre! Jag tog valnötter, cachewnötter, sötmandel.
Kanel, massor
Några teskedar honung, några teskedar olja och kanske 2 dl vatten
Russin, eller annat gott

Blanda ihop alla torra ingredienser i en stor bunke. Blanda ihop honung, olja och vatten och mojsa ihop med det torra. Strö ut på en plåt. Rosta i ugnen ca 20 minuter i 175-200 grader, ta ut en gång och rör runt. Låt svalna. Blanda i russin eller om du vill ha andra torkade frukter. Förvara i en burk. Klart!

Om kroppen

Jag är en ung kvinna i 20-årsåldern. Självklart har jag komplex. Det är väl – tyvärr - nästan som en naturlag i det samhälle jag lever i. Men om jag ska vara ärlig så är jag i det stora hela rätt bra vän med min kropp. Dels har det nog att göra med att jag helt enkelt har blivit äldre och insett vad som faktiskt är viktigt och mindre viktigt här i livet. Dels har jag nog mycket att tacka min utbildning för. Jag har ju trots allt sett hela min dåvarande klass i underkläder och de har sett mig i underkläder. Vi har tittat på varandra, klämt och känt, testat och undersökt. Fungerar allt som det ska? Finns några sidoskillnader och assymmetrier? Är något onormalt? Men alltid utan att värdera någon kropps yttre. Jaha, din mage veckar sig när du böjer dig framåt, men det jag undrar är ju om du får ont i ryggen när du gör det?

 

Min utbildning har fått mig att inse kroppens fantastiska komplexitet. Det händer oändligt mycket saker i din kropp exakt i detta nu utan att du ens behöver tänka på det! Allt är så fantastiskt snillrikt uttänkt och planerat. Kroppen består av så otroligt många olika delar och system – och allt hänger ändå ihop! Hjärtat pumpar syrerikt blod ut i artärerna och ut i cellerna, muskler kontraherar när jag skriver det här, signalsubstanser skickar nervimpulser kors och tvärs genom kroppen, njurarna renar blodet hela tiden, ljuset bryts genom hornhinnan på ögat och skickar det till syncentrat i bakloben där det tolkas. Listan tar aldrig slut. Och ju mer jag lär mig, desto häftigare tycker jag kroppen är.

Allt detta har gett mig en oerhörd respekt för kroppen. För allt som den gör. För allt som den får mig att klara av. För att den fungerar. Det får mig att inse hur respektlöst det är mot min kropp att bara bry mig om dess yttre.  När kroppen är så mycket mer än hud, hår och ansikte.

 Ja, jag önskar ibland att jag bara helt plötsligt kunde tappa fem kilo. Ja, jag önskar ibland att jag fick en platt mage. Ja, jag önskar ibland att jag kunde få lite smalare lår. Men dessa tankar kommer faktiskt alltmer sällan. Så länge jag mår bra, är frisk och kan träna regelbundet, mår bra i själen och känner mig stark så är jag i fas och vän med min kropp. Jag och min kropp kan jobba, dansa, springa, svettas igenom spinningpass och samtidigt rysa av välbehag, skratta och gråta och ta mig genom upp- och nergångar.

Med respekten för min kropp så följer givetvis ett ansvar för att ta hand om den. För allt kommer inte att fungera som det ska hela livet om man inte tar hand om sin kropp – så är det, och det tror jag att de flesta vet. Men i och med min utbildning så har jag nog faktiskt börjat leva mer hälsosamt. Helt omedvetet tror jag. Och ja, jag har gått ner en del i vikt de senaste åren. Och ja, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte trivs mer med mig själv nu. Men helt ärligt så är det inte bara för att jag gillar det jag ser i spegeln mer – jag trivs bättre med mig själv därför att jag orkar mer, mår bättre i kroppen och inte har det där jobbiga sötsuget länge. Jag är mer i fas med mig själv helt enkelt. Jag mår bättre på insidan och det skiner igenom på utsidan.

 

Min utbildning, alla människor jag träffat på olika praktikplatser och för att inte tala om människorna på mitt extrajobb har fått mig att inse kroppens värde. Jag har sett så många människor med grava funktionsnedsättningar, människor med kroniska sjukdomar och människor med svåra smärtor. Och då fylls jag av en sådan tacksamhet över att min egen kropp faktiskt fungerar (sen är det ju faktiskt så att man kan ha en god hälsa trots sjukdom och funktionsnedsättningar, men det kan vi ta en annan gång).

 Jag tror att många människor omvärderar sig själva och sina kroppar när något inte längre fungerar som det ska. Om jag plötsligt drabbas av en sjukdom, vad gör det då att jag har celluliter? Om jag börjar få ont någonstans, vad spelar det då dubbelhakan för roll? Det enda jag vill är ju att bli frisk eller smärtfri. Först när något med kroppen inte fungerar optimalt så släpper vi det yttre för ett ögonblick. Det kan nog vara ganska lärorikt tror jag (men självklart önskar jag inte att någon ska bli sjuk eller drabbas av ohälsa på något sätt).

Förra veckan såg jag en människa dö på jobbet. Det var första gången jag var med om något sådant. Jag var där när hen bokstavligen tog sitt sista andetag och sedan inte andades mer. Färgen försvann från ansiktet och allt som var kvar var en kropp, ett skal. En gammal kropp som inte orkade mer, som hade gjort sitt.

För trots allt så är ju en kropp bara en kropp. När jag såg den människan dö förra veckan, så tänkte jag så, att det är bara ett skal. För det vi egentligen är – det är ju så mycket mer. Hens kropp var kvar, men hen var inte där, inte närvarande.

Kanske låter det motsägelsefullt det jag säger. Men jag tänker såhär: det bästa vi kan göra för att leva länge och väl är att respektera våra kroppar och ta hand om den. Och så länge den fungerar som den ska så spelar det yttre inte så stor roll. Sen ska vi ju såklart inte glömma bort att ta hand om själen. För utan den är vi bara ett skal.

Ta hand om er.