Let us stay young

Första veckan avklarad. På kursen som jag går om. För förmodligen första gången under utbildningen känner jag att jag hänger med och kan nästan allting. Rätt skönt. Kan till och med glänsa lite när vi har praktiska genmgångar, typ "men sen kan man ju göra såhääär också...". He he. Rätt skönt. Klassen verkar väldigt trevlig, men det känns självklart jättetråkigt att inte gå i min klass längre... Träffar dom dock rätt ofta i lunchrummet.

Angående förra inlägget så var mina exempel av allmän generell karaktär. Jag mår prima. Jag ältar inte vad som hänt så mycket, det hjälper ju ändå ingenting. Vill ändå säga att jag blir glad att ni tror på mig.

Vi har inte ens börjat med c-uppsatsen, men redan spräckt vårt tidsschema. Piss. Vi har väntat en vecka nu på att få höra nåt från examintorn som (förhoppningsvis) ska godkänna vårt PM. Men icket, inte ett ljud. Så vi kan ju liksom inte skicka ut enkäten på måndag, som var planerat. Hurra.

Igår joggade jag en mil. Det var rätt segt de första 25 minutrarna. Sen lossnade det lite. Att jogga är mest mentalt jobbigt, om det är tungt. Går det bra så är det bara så himla härligt. Känslan av att vara oslagbar och flyga (läs: stappla) fram. Underbart.

Det här inlägget har ingen struktur och röd tråd, därför hänger inte heller bilden ihop med inlägget. Bilden är från förra helgen när vi var hos Lindén och sen gick till V-dala och såg Azure Blue. Bra kväll.

Hejdå.