Jag har blivit underkänd på praktiken.
Underkänd.
Tänkte att det var lika bra att berätta det, alla kommer ändå att få reda på det tillslut.
Jag har haft en jättebra praktikperiod. Har aldrig trivts så bra på en praktikplats. Handledarna har varit bra. De har försökt hjälpt mig så mycket de kan. Jag har lärt mig massor. Men jag nådde inte hela vägen fram. Det är mycket jag är bra på, poängterade handledarna, men jag har fortfarande svårt att knyta ihop säcken och komma fram till vad man ska göra åt patientens problem. Och det har jag kännt hela tiden. Det ÄR svårt. Poletten har liksom inte trillat ner, jag behöver mer tid.
Men visst. Det kändes helt sinnesjukt jobbigt när de berätta det. Som om hela världen rämnade. Det var en smått surrealistisk känsla faktiskt. När de berättade. Jag var fullständigt närvarande, det var som om alla sinnen var uppskruvade till max. Det pirrade i bröstet, jag satt upprätt, men det kändes som att hela jag bokstavligen rann ner på golvet. På riktigt, jag kände hur det rann, men jag satt ändå upprätt. Hela tiden tänkte jag det här händer inte, det händer inte, det händer inte mig, men det är på riktigt, fast det händer väl ändå inte? Inte mig?
För sånt här händer ju inte mig. Jag är inte van att bli underkänd. Det kändes så otroligt jobbigt, och det gör det fortfarande. Jag har gråtit för en halv livstid framöver. Men nu har jag haft några dagar på mig att smälta och bearbeta det. Och jag inser att jag behöver en ny praktikperiod. För jag kommer alltså att måsta göra om hela praktiken (6 veckor) till våren någon gång. Det är så det är, man får inte göra en kortare period.
Det är inom primärvården, som denna praktik har varit, som jag helst skulle vilja jobba med i framtiden, och jag har ju insett att det är svårt. Så jag måste bli bättre! Ja, det är nästan så att det är en förmån att få göra om det. Tänk vad bra jag kommer att vara sen!
Jag ska försöka träffa studievägledaren till veckan och höra vad som händer nu. För det är lite kaos, jag vet inte alls hur det bli till våren. Men jag kommer ju iaf inte att vara färdig sjukgymnast till sommaren, som det var tänkt. Tyvärr.
Så, nu vet ni.
Och jag mår ganska bra ändå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Förstår precis hur du känner dig! Men, nu får du ju chansen att lära dig ännu mer och bli värsta superduper sjukgymnasten istället! :D
SvaraRaderaJa, i slutändan kommer du ju vara helt oslagbar och bäst av alla!
SvaraRaderaFörstår du tycker det är jobbigt, men det e bara att tuta och köra så löser det sig säkert!
Ha en trevlig andra advent :) kram
Så sjukt jobbigt Lotta, verkligen.
SvaraRaderaKlart du ska böla och grina och skrika och allt som känns som om det passar sig eller inte passar sig spelar ingen roll, gör precis som du känner för det.
Jag vet bara hur jag brukar känna mig när saker och ting failar. Och jag känner mig yttepytteliten och mest värdelös i hela världen. Om så är fallet för dig med kan jag bara säga att du har fel. För du är så himla bra. Och när du kommer ut i arbetslivet sen spelar det ingen roll, ingen roll alls. Där spelar du roll. Och för mig har du alltid spelat roll.
Du är inspirerande Lotta. Lycka till!
Jag tror du kommer att bli en jättebra sjukgymnast! Jag instämmer med Jessica, du får chansen att lära dig ännu mer. Men det är rätt att gråta mycket när det känns jobbigt.
SvaraRaderaUschuschusch, jag känner verkligen igen känslan när man får reda på en sån sak. Att rinna ner på golvet, men man blir så chockerad att man står kvar. Det är fruktansvärt och helt legitimt att svära, skrika och gråta så mycket man bara kan och orkar. Och sen ta nya tag. Du kommer ju bli sjukgymnast 2.0 med all extra träning du får nu.
SvaraRaderaLotta du kommer få otroligt mycket erfarenhet. det finns inget krav på att man ska blir klar på en utsatt tid, det är bara så man planerade... och ibland blir det inte bara som man tänkt sig. Min utbildning blir också en termin längre och det var verkligen inte tänkt så dock har jag massor med andra erfarenheter och kunskap med mig. Känn ingen press, man blir klar när man blir klar. Du blir inte en sämre sjukgymnast än någon annan efter detta, bara en bättre!
SvaraRaderaKänns som om du lyckats vända det till (i slutändan) din fördel. Jag tror att det även är en påminnelse om att du klarar av jobbiga situationer! Tänk vad långt du kommer att komma på din erfarenhet och positiva inställning! :) Kram på dig
SvaraRadera