Reflektioner

Under Trästock så föll det sig så att jag och Johanna och Isak helt plötsligt stod vid en scen och lyssnade på skrikmusik. Ni vet sån där musik då sångaren bara brölar och skriker så falskt han (vet inte om det finns sådana tjejer... det gör det ju säkert iofs...) bara kan. Anstränger man sig så kan man stundom tyda några ord eller fraser. Annars är det mest bara skrik. Och så högt så man måste hålla för öronen, eftersom man självklart inte är lika rutinerad som alla andra som har öronproppar med sig.

Hursomhelst, nu till min reflektion! Det var inte så många i publiken på den där spelningen, men längst fram vid stängslet står det ett gäng killar och en tjej och headbangar! Jo, på riktigt! Jag var helt hänförd och kunde inte sluta stirra på dom och småskratta lite. Jag hade ingen aning om att folk faktiskt gjorde så! I Sverige dessutom! Till något litet halvokänt band! Och de var helt outtröttliga! Låt efter låt kastade de med sina mer eller mindre långa svarta kalufser. Vid de fåtal lugna partierna stannade de dock till, pustade ut lite och kände på håret. Sen drog de igång igen. Roligast var det när alla headbangade i olika takter. Hysteriskt roligt faktiskt.

Jag är så fascinerad över att de inte får nackspärr efter 30 sekunder. Men jag antar att de är ganska rutinerade. Kanske kör de med kylspray, zon eller något annat smärtstillande efteråt. Jag vill absolut inte låta nedlåtande eller stöddig på något sätt (vilket jag säkert gör). Grejen är bara den att jag aldrig har sett sådant idogt huvudskakande förrut. Fast egentligen är väl hela grejen inte så konstig; säkert så dansar man och rör sig olika till olika musikstilar. Och till skrikmusik så hör uppenbarligen detta huvudskak. Till Krunegård hör glatt hoppande och såpbubblor. Inte konstigare än så antar jag.

Nåja, det var dagens reflektion.

Dans till Lykke Li förra året på Peace & Love.